Nu har jag börjat vakna till liv igen efter en lång natt på Södersjukhuset, vad jag gjorde där? I en match mellan Boo och Tumba som jag dömde igår kväll så inträffade det en liten incident som slutade med att jag blev hämtad med Ambulans, men mer exakt vad som hände kommer längre ner i inlägget.
Klockan 17:30 så plockade min numer frekventa domarkollega Zacharias Nordin upp mig inför att åka vidare mot Björknäs ishall ute i Boo. Det såg ut att kunna bli en intressant match, vi gick igenom utsikterna vid en eventuell förlängning och straffläggning med lagledaren innan vi gick ut för att värma upp lite. Matchen började med två hungriga lag som båda ville vinna till varje pris. Bägge lagen körde med väldigt fysiskt spel med många tacklingar som var precis på gränsen till utvisningar, till slut var det dags att sätta ner foten när det började komma tacklingar som nästan satt rakt i ryggen.
En Tumba spelare åkte ut 2 minuter för boarding, tacklingen var så ful enligt mig så att jag funderade på att ta en 5+GM men efter att ha diskuterat snabbt med Zach så stannade den vid en 2:a. I slutet av andra perioden har jag en liten minneslucka, det enda jag minns är att jag ska släppa pucken efter en utdömd offside precis framför Boo’s avbytarbås. Jag släpper pucken och börjar backa bakåt, sedan är det enda jag minns är att mitt vänstra ben viker sig och sedan ligger jag och kollar upp i taket på ishallen. Jag fick senare höra från läktaren att när jag släppte pucken så stormade de spelarna som stod bakom mig fram och tog med sig mina ben på vägen.
Till en början så förstod jag inte att jag hade slagit i huvudet, jag trodde att jag bara hade fått ett felskär och ramlat så jag testade mitt ben för att se om jag kunde sätta vikt på det. Det funkade så jag körde vidare, men det insåg jag senare att jag inte skulle ha gjort. Efter en blockeringsavblåsning som resulterade i att jag hamnade som bakre domare så märkte jag att jag inte kunde sätta något tryck på vänster handled, strax senare vid en avblåsning för blockering så stannade jag upp lite och då kände jag mig yr och illamående. Samtidigt märkte jag även att jag hade blivit extremt ljusskygg, eftersom det bara var sekunder kvar på perioden så kärde jag på det lilla som var kvar.
När slutsignalen kom så var jag så groggy att jag började få svårt att åka skridskor, jag tog mig ut till båset och satte mig ner. När jag väl hade gjort det så blev jag bara mer och mer illamående, speakerpersonalen agerade snabbt med att fråga efter någon sjukvårdskunnig. Jag hade så pass flyt att en mamma till en Tumba spelare var utbildad sjuksjöterska, hon gillade inte symtomen jag uppvisade och hon var även fundersam över att jag hade så pass ont i handleden. De bestämde sig för att kalla på ambulans och jag flyttades in i domarrummet.
Ambulansfärden in till SÖS gick någolunda fort och återigen hade jag flyt, ambulanssjukvårdaren var en fd hockeyspelare så vi hade någonting att prata om på vägen in. Det tog ett tag efter att jag hade kommit in innan jag fick träffa en sjuksköterska, först ville de skicka mig till lättakuten men när jag skulle tillbaka till sängen så var jag nära att ramla omkull tack vare min dåliga balans. Vid det här laget så hade jag dessutom börjat få en extrem huvudvärk som fortfarande håller i sig.
Det blev en väntan till klockan 3 imorse innan jag fick träffa en doktor, och det är så extremt roligt att vänta på ett sjukhus vid den tiden när man dessutom inte får somna… Doktorn gjorde en undersökning där han kollade efter tecken på en hjärnblödning men kom fram till att det handlade om en hjärnskakning. Han ville lägga in mig på observation men när det visade sig att den avdelningen var fullbelagd och att jag i så fall skulle få ligga på akuten så lyckades jag övertala min mamma att jag istället skulle åka hem och ta det lungt.
Doktorn rekomenderade minst 3-5 dagars vila och att jag inte ska ut på is igen förens jag känner mig 110% frisk igen. Så nu blir det lite ”semester” lagom till att slutspelet har börjat…
Jag avslutar det här inlägget med att tacka de personerna som hjälpte mig borta i Boo, speakerpersonalen som jag aldrig uppfattade något namn på, sjuksköterskan Nordin och även lagledaren i Boo som snabbt var framme hos mig på isen när jag låg däckad. Sist men inte minst vill jag tacka ambulanssjukvårdaren Jimmy för all hjälp.